Visa vid världens slut

Floden är i mig och jag är i den.
Den är en del av mig och jag en del av den.
Varje dag karvar jag en liten bit av världens kropp.
Så liten bit men ändå för stor.
Det är som jag skar mig själv. Och tyckte om när det gör ont.

 

Vi ville ju bara leva…

Jag hade en så underlig upplevelse på centralen i Stockholm. Det var tidigt på kvällen. Jag hade varit på konferens och skulle vidare med tåget. Det var ganska lite folk i stora centralhallen. Sånt där mumlande sorl som det kan bli av människor i lokaler, där det är riktigt högt till taket.

Jag vet inte nu efteråt varför, men jag frös liksom i steget där mitt på golvet. Blev bara stående, med en märklig blandning av känslor som jag aldrig tror jag har känt samtidigt förr.

Ömhet för de sorlande människorna. Glädje över att de alla finns och lever. Där en liten pojke som springer med glädjestrålande ansikte, träffar sin mormor (farmor?). Kram och skratt. Därborta en kvinna i något slags vaktuniform som står och talar med ett par andra människor.

Och sorg. Sorg så jag vill gråta. Över att jag och de och vi alla inte bara kan få hålla på så här och leva vidare mitt i våra liv, försöka göra det bättre för oss och för andra på de sätt vi kan.

När vi som är människor har byggt och försökt ordna, förbättra – som hela denna otroliga hall, att den står där utan att falla, med sitt höga välvda tak – så har vi också varit en liten del i att ta sönder planeten. Alla listiga och fiffiga saker. Att det skulle vara allt det som samtidigt förstör så illa.

Jag önskade att vi bara kunde få slippa veta, att vi kunde få leva på utan att behöva tänka på de globala ekologiska kriserna. Kunde vi inte bara ha fått knoga vidare med att sakta sakta göra ett bättre liv verkligt för allt fler över hela världen?

Men istället måste jag slå larm. Sorlet kan inte bara få fortsätta. Jag måste slå larm fastän jag bara ville vila, och läsa, och lära, och jobba. Helt stel och stilla som jag stod när tankarna började komma, en minut, två minuter? Och så sa jag till mig att vaka, skakade av mig det frusna ögonblicket och gick till mitt tåg.