Skuggor hotar liv och vatten, hotar marken. Jorden är den enda arken. Några tvingades lämna sina förföräldrars platser. Några tvingades över havet som ägodelar. Några har lön som knappt räcker till maten. Några blir förgiftade på jobbet. Några vågar inte gå ut på kvällen. Några vågar inte vara hemma. Några föds upp för att bli mat. Gjorda osynliga. I skugga. Inte se inte höra inte veta. Mikroplast i haven. Förstörda ekosystem. Mer koldioxid i atmosfären. Brinnande byggavfall. En stads nedlagda täckta soptipp. Burkar i oförstånd dumpade vid tomtgränsen. Små små skuggplatser. Stora skuggplatser. Skuggor hotar liv och vatten, hotar marken. Och jorden är den enda arken. Tänd! Föreställningen fortsätter nu!
Ett vatten med ett schysst vassbälte, det är rördrommens liv. Den vill kunna stroppa omkring på sina långa ben i vasskanten och plocka i sig godbitar, den vill kunna slinka in i sin skog av vass. Några avmätta steg och människan ser den inte mer, dess kamouflagedräkt fungerar så väl.
Habitat kallar vi det, den plats där en varelse fungerar bäst – platsen den söker, och där den vill vara. Det danska ordet för ett rum i ett hus är værelse. Jag gillar att para ihop det med svenskans varelse. Varelse – værelse, två ord av samma språkliga stam. Den som är, där den är.
Rördrommens plats. Vid den röda markeringen. Flygbilder över östra delen av Torslandaviken på Hisingen, cirka 1960 och nu. Källa: Lantmäteriet.
Tänk grova rör för transport av petrokemiska produkter. Tänk betongviadukt, asfalt, Gunnebostängsel. Vi ställer oss på ett brett vägräcke så att vi bättre kan glutta över röret och stängslet ner mot isranden i vasskanten i den konstgjort nästan isfria människogjorda dammen, mitt i ett cisternfyllt industrikonglomerat. Rördrommens plats i Syrhåladammen på Hisingen i Göteborg bär genomgripande spår av människors eget habitatsskapande.
Vi pratar om det på vägen därifrån.
Att det är lätt hänt att det första man tänker på när man hör ordet ”stad” är det där lockande urbana livet. Paris om våren. Berlin med klubbar, med historiska platser som förskräcker och varnar, Stockholm med strömmen och allt sitt vatten. Kulturutbud, butiker, spännande mat från världens hörn. Lätt hänt att tänka på detta – men sällan eller aldrig på de enorma ytorna, skuggplatserna, som måste ödeläggas för att upprätta våra mänskliga urbana habitat. Allt som behövs av oljehamnar, vatten, avlopp, avfall, försörjningskedjor för livsmedel.
Det är monumentala maskinerier, där inte bara maskiner är maskiner. Även djuren är våra maskiner, matenheter producerade i en industriell process. Kring det urbana finns platserna man inte riktigt vill kännas vid. Marginalerna där människor, som inte kunde eller orkade vara produktionsenheter, kan fastna, slaktsvinen i sina påtvingade habitat, de utfyllda havsvikarna, sprängda och krossade berg.
Vattenmaskinen. Göta älv är en flod som rinner från Vänern, delar sig vid Kungälv i Nordre älv och huvudfåran ner mot Göteborg. Älven är en 93 kilometer lång maskin med fallhöjd på 44 meter. Vi har Vänersjöfarten, kraftstationerna – och så vattenindustrin.
”Den allmänna vattenförsörjningen i Göteborgs kommun baseras på råvattenuttag från Göta älv. En del av Göta älvvattnet pumpas via en råvattentunnel till Delsjöarna som nyttjas som ett vattenmagasin.
En ytterligare teknisk barriär för Göteborgs Vattens råvattenintag är den s.k. Ormoskärmen som används för att förhindra saltvattenuppträngning i Göta älv (..) När flödet i Göta älv är under 300 m3/s så börjar skärmarna fällas upp för att öka flödet i Göteborgsgrenen. (..) Normalt går 75 procent av vattnet i Göta älv ut via Nordre älv och det omvända när skärmen är uppe.” (Tekniskt underlag B, Göta älv och Vänersborgsvikens vattentäkter, Göteborgsregionens kommunalförbund, 2015 reviderad 2019)
Rördrommen fick sitt værelse, sitt lilla rum, på en iskant mellan öppet vatten och vass – en i allt av människor skapad baksida, en plats i den skugga som är en förutsättning för våra vanliga liv, som vi känner dem nu. Mötet med rördrommen var en stor upplevelse. Men kanske borde man ändå överväga priset för att just den platsen blev till? Och ännu mer – priset för att liknande platser fortfarande blir till.
Poesi i de ekologiska krisernas tid 