Valborgsmässoafton med vårsångerna tänker jag på idag. Körerna. Vintern som rasat ut.
Den här jävla coronan, den har tagit bort så mycket av de allra bästa sakerna i livet. De där sakerna som liksom kräver lite trängsel, som kräver mänsklig fysisk närhet. Folksamling.
Studentutspring, trångt med släktingar och vänner. Bal. Midsommarfest. Ett besök på puben. Konsert på Ullevi, teater, dans. Att samla en massa människor hemma en vacker sommarkväll. Prideparaden. Idrottshändelserna, på läktaren, eller som löpare, spelare, deltagare.
Ibland säger någon: men var det inte det här ni miljömuppar ville? Nu har ni ju fått minskat flygande. Ni har fått minskat bilåkande. Oljekonsumtionen sjunker.
Ja, men det var ju inte så här vi ville att det skulle gå till. Vi ville ju ha en ordnad, planerad, rättvis omställning till ett sätt att leva som är bättre för planeten och därför bättre också för oss. Klarare luft. Bort från de farliga fossilerna på ett sansat och genomtänkt sätt, som inte gör att människor får sina liv förstörda av arbetslöshet, eller till och med dör av en grym sjukdom.
Det var ju inte detta vi ville – naturligtvis inte.
Omställningen kommer att påverka våra liv, visst, och det blir inte bara roligt. De långa resorna måste minska. Bilar inne i städer måste minska. Nya kök, nya kläder – att köpa nya saker med energikrävande tillverkning och av nya råvaror. Vi kommer att behöva minska på de sakerna. Så är det. Det finns inget sätt att hålla igång allt vi har vant oss vid, på den nivån som vi har haft i Sverige i genomsnitt. Så nog kommer omställningen att få effekter som märks i våra liv.
Men – det vi inte kommer att behöva vara utan, det är ju just alla de här mänskliga mötena. De lite knöiga tillställningarna, idrottsevenemangen, festerna, valborgsfirandet, första maj, prideparaden, teaterbesöket, biobesöket, restaurangbesöket, att hänga i baren, att samla en massa människor hemma hos sig en vacker sommarkväll.
Jag längtar så efter att den här jävla coronan ska vara över. Jag hoppas så mycket att det ska kunna hända ganska snart. Jag längtar efter att få trängas igen. Och efter att vi kan sätta igång med att tillsammans bygga om världen så att planeten ska hålla länge, länge för oss människor.
Jag pratade med ekorren på lönngrenen utanför. “Jag skiter i vad du gör med planeten”, sa den, “för jag är ekorre och inte bra på vetenskap och abstrakt tänkande.” Så tog den ett vanvettsskutt från gren till gren, stannade upp och såg mig i ögonen. “Men såna konster kan jag”, sa den, “och du har dina konster – om du inte tar vara på dina förmågor och försöker rädda livsbetingelserna för dina efterkommande är du ett nöt.” Så ett språng igen, och den var borta bakom stammarna.
Filmens text i sin helhet, för den som hellre läser än lyssnar!
Utanför mitt fönster är himlen blå idag. Björken bakom växthuset har inte riktigt bestämt sig för att slå ut ännu. Den kan vara 70-80 år gammal. Hög ålder för en björk. Sedan några dagar vet jag att det är en glasbjörk och inte en vårtbjörk. Betula pubescens. Detta är inte namedropping och skryt för att visa att jag kan utan följden av en ramsa som har rullat i mitt huvud senaste tiden. Tillsammans med oron för corona.
Benämn det du vill akta och vårda
Du krossar och skadar inte en vän
Får jag presentera
Röd granit
Betula pubescens
Hej kaja!
Benämn vår värld.
Min dotter vet allt. Hon fyllde nyss 20.
Hon vet hur det ligger till med de ekologiska kriserna, med klimathotet, med det omöjliga i en oändlig tillväxt. Hon försöker hitta sitt framtida liv mitt i allt detta, komma fram till hur mycket hon ska orka låta risken för en blek och slitig framtid ta tankarna i anspråk.
Det är inte hennes fel. Det är vårt fel. Det är vi som är vuxna, som har varit vuxna länge. Det är vi som måste hjälpa 5-åringarna, och 10-åringarna och 20-åringarna till hopp om ett fungerande liv i en fossilfri värld. Genom att ändra allt som behöver ändras – och göra det nu.
Många som har varit vuxna länge verkar inte veta detta.
Ljus kan öppna en gång genom svart.
I solriket finns skuggan med.
Rikta blicken.
Ge plats för sorg. Rikta om.
Hopp är en handling. Rikta om.
Vi har pratat om glädjen i det vackra, min dotter och jag, de särskilda utvalda älskade föremålen. Det är inte min starkaste gren, det materiella, jag har haft svårt att förstå det. Och därför har jag också haft svårt att förstå världen och människorna i den. Kanske bättrar jag mig nu – och det är viktigt, tror jag. Den som inte förstår glädjen i tingen har svårt att bidra till att ställa om till ett samhälle där nykonsumtionen av energi- och råvarukrävande minskar kraftigt. För den personen förstår inte varför all konsumtionen finns.
Min dotter ville att jag skulle lyssna på en podd – Billgren Wood – det ville hon rätt i. Hon har också lyssnat och så har vi pratat. Ett vackert dukat påskbord, tulpaner som trycks ner så tätt i vasen att det gnisslar varvas med tankar om att hellre köpa på loppis än nytt, och med betraktelser om hur man kan tänka.
Jag skriver den text ni nu hör trevande och prövande. Elsa Billgren och Sofia Wood och deras podd är orsaken till det.
Ett avsnitt handlar om ”loppisledord”. Ord som liksom är en stil eller känsla för saker. Som gör att det går att sortera ”detta tycker jag om – denna passar mig” när man ställs inför havet av gamla prylar på en loppis. Jag försökte tänka mig ett ledord för mig.
Bibliotek blev det. Bibliotek.
Jo, det är ovant för mig att tänka så här. Mycket ovant. Men – kanske kunde det fungera. Jag föreställer mig en loppis. En gammal jordglob – ah, bibliotek. En liten bordslampa med grön glasskärm – ah, den kunde passa. Passa i mitt bibliotek.
Ett annat avsnitt handlar om att tänka från kanterna. Lite på samma sätt. En mindmapp som inte börjar med ett ord i mitten och sedan nedbrytningar av detta ord ut mot kanterna, utan tvärtom – en mindmapp som börjar med breda kategorier längst ut i kanterna av pappret, och jobbar sig in mot något slags slutsats i mitten.
Min dotter vet allt. Hon fyllde nyss 20.
Hon vet hur det ligger till med de ekologiska kriserna, med klimathotet, med det omöjliga i en oändlig tillväxt. Hon försöker hitta sitt framtida liv mitt i allt detta, komma fram till hur mycket hon ska orka låta risken för en blek och slitig framtid ta tankarna i anspråk.
Vad skulle du vilja lyssna på eller läsa om framtiden och klimatkrisen, frågar jag henne efter tips, för jag skulle vilja göra en egen podd. Jag skulle vilja skriva. Men de skrämmande faktatexterna, länkarna till beskrivningar av kommande katastrofer, dessa har jag redan delat och förmedlat, så jag tror knappt någon orkar lyssna mer. Knapp jag orkar lyssna själv.
Vad skulle du vilja lyssna på eller läsa om framtiden, frågar jag.
Inte fakta. Hon vet. Inte skrämsel. Hon vet redan.
Och nu försöker vi börja i kanterna. Med ledorden ute i kanterna.
Morgonkaffe blir det första. Morgonlugn en dag utan krav, med en mugg nytt varmt kaffe mellan händerna. Kanske är det ännu lite kyligt och en filt över ryggen. Ett fönster – kanske med dimman som lättar över landskapet utanför.
Och så nästa ledord. Känslan i en lagningsverkstad. Där gamla saker får nytt liv, för att de var gjorda så att de kunde bli hela igen när de hade slitits av långvarigt bruk. Och så en bokloppis i samma lokal, den där lite dammiga antikvariatslukten. Ljus som silar in genom ett överlastat skyltfönster.
Så till sist: Föreläsningssalen. Jag älskar den bilden, det ledordet. Tyst koncentration, ivriga sökande människor, törstiga efter nya insikter i rader. Och en människa därframme fylld med kunskap efter år av studier, med samma iver att berätta och förmedla.
Så. Ett ramverk för mig. Så vill jag berätta om framtiden. Med kunskap och hopp och glädje utan att backa för det svåra, de enorma hindren, men ständigt sökande en väg över, runt och förbi dem.
Poesi i de ekologiska krisernas tid 