När saker skiter sig
När en vän är ledsen
När ett barn inte mår bra
När man får cancer
Så tänker man lätt
Jag vill att det ska vara som vanligt
Jag vill ha tillbaka mitt liv
Då glömmer man väl
Att det här är mitt liv
Det enda livet
Det jag har att vara i
Vi har livet som det är
På gott och på ont och mittemellan
Ibland gör det ont och är svårt
Sådana är liven
Och vi får försöka göra det så
Bra vi kan
Försöka va snälla
Mot varann
När det är svårt att va snäll
Så försöka igen
Och igen
Och igen
Som ett nät av människor, liv, relationer, luft i lungor, slit i skog mark på hav, maten för dagen tacksamheten över rika tider med mätta magar, farsot krig och kriser, de många arternas självklara beroenden, konkurrens och samspel, höken tog hönan, hö till hästen…
Två föräldrar, fyra mor-far-föräldrar, så åtta, sexton, 32, 64, 128, 256, 512, 1024… Alla deras liv, i nöd och lust och mittemellan. Jag föreställde mig dem alla som en väv, trådar med en livspärla i varje skärningspunkt. Jag tänkte mig att varje varelse vi ser omkring oss bär en sådan väv av levda liv med sig. När de slet i trådar, klippte sönder, lagade, förgjorde och förförde. Allt de tänkte och kunde och ville, allt detta pekade – på dig och på mig! Underligt och underbart, och alldeles vanligt också.
Slutligen försökte jag föreställa mig sju och sjuttio nya släktled, för vilka vi är de bleknande minnena. Kan vi höra dem viska? Spänn er väv under oss, bädda väl för den framtid ni själva inte ska leva i, men som ni vet ändå ska komma.
Jag tänkte mig detta som teater. Skådespelares mång-artade röster. Eller kanske utan text. Varelser med tunga och lätta vävar, till en kör som läser högt ur börsnoteringarna och julevangeliet. Livets puls – livets skimmer – livets härvor. Och sedan – till slut – tystnad.
Att ligga där död i jorden
Död och ändå så full av liv
Död och just därför så full av liv
En obehaglig tanke
Obehaget gör den
extra värd att dröja vid
Jag vill försöka
Att tanken får bli självklar
Att död är full av liv
Blir liv och liv och liv
Det är som det ska
Det är bra
Tänk att
Lungor
Tungor
Luftvägar
Struphuvuden
Läppar
Luft
Tänk att så precist skapade vibrationer
Skapade i stunden mindre än sekunden
Eller efter år av grubbel
Vibrationer i luft
Kan bära en hel världs meningar tankar infall känslor
Från mig
Till dig
Kan bära vardagstjafs och hej på dig och missförstånd
Och oförstånd och halvtänkt och genomtänkt
Ditt öra fångar vibrationerna
Vet vad de betyder
Uppfattar
Massuppfittar ibland
Från huvud till hand
Kan skriva ner ljuden
Som prickar streck bågar snirklar
Och över å:na små små cirklar
Så kan jag läsa vad jag sagt
Och alltså säga det igen som jag har sagt förut
Tänk att så precist formade
Minipuffar i luften
Från mig
Till dig
Kan bära en hel världs meningar tankar infall känslor
Så låter jag luften bära
Från kropp till kropp
Denna lilla så stora
Så bärande avgörande
Korta mening
Sist fast först
Störst
Jag älskar dig
Affischera
Blockera
Marschera
Demonstrera
Plakatera
Sabotera
Banderollera
Rotera
I sin grav
All sorts protester
Är prövade testade
Mot
Fossilerna
Missilerna
Biociderna
Inte hjälpte det stort
I ett brett perspektiv
Du och jag
Min depparedag
Hur kan vi ta nya tag?
Alla bitar kom från miljarder håll
Har varit miljarder saker
Tretton miljarder år
Så byggdes jag
Gener är kartan
Bitar
Sorterades
Förkastades
Silades
Valdes
På sjunde dagen vilades
Inte
Detta var aldrig målet
Det blev som det blev
Och ska annat bli
Den som får vara
Får försöka ta vara
På att få vara
Tack för tiden jag får
Om en art stänger sin egen väg
Så tar andra vid
Det är okej
Världen är för stor
Det är för mycket
Samband
Kopplingar
Jag försöker få in allt i huvudet
Komplikationer
Komplexitet
Hjälp
Huvudet är fullt
Jag vill sitta för mig själv
Och göra något överskådligt litet pyssel
Jag vill bygga mikrober
Jag ville läsa dikten högt på ett sätt – om skuggan jag kastar på liv och land – på ett sätt som är lågmält och långsamt
Men då skulle väl ingen orka lyssna?
Om det blev tyst
En lång stund
Och sen tog slut innan det riktigt kom igång
Vad tusan ville han säga?
Varför sa han nästan inget?
Nu står han bara där
Nu tog det kanske visst slut, eller?
Nu gick han iväg
Att-göra-lista:
Skriva den följande texten – check!
* * *
Mycket har hänt. Fast det mesta inne i mitt huvud, så frågan är hur verkligt det är. Den här texten har jag förväntat mig mycket av: den skulle innehålla allt. Allt med extra sås. Och därför blev den nästan inte av. Mycket har hänt. Fast det mesta inne i huvudet, och det var så nära att det hade stannat där.
Texten skulle innehålla fysiska lämningar från exotiska djurarter i floden Viskans vatten (ja, de är ju inte exotiska på de platser där brukar bo – så redan här måste jag skriva fem ord: se upp för koloniala perspektiv).
Den skulle innehålla en potentiell koppling mellan ett tyg från Borås Wäfveri (mönstret ”Mitt zoo” av Sven Fristedt) och en fysisk djurpark. Och vara ett debattinlägg i djurparksfrågan. Och i frågan om människans självpåtagna exklusiva ställning utanför och ovanför ”naturen”. Och…
…den skulle innehålla svaret på frågan om livet, universum och allting. Det blir förresten 42,76591… oftast avrundat till 42, men det nämner inte Douglas Adams.
Och slutligen råkade jag igår göra en översättning av Rainer Maria Rilkes ”Pantern”. Okunnig i ämnet Rilke som jag är, och nybörjare i översättande, hävdar jag – i enlighet med Dunning-Krugers effekt – att den är anmärkningsvärt bra.
Förresten skulle den här texten också på alla punkter vara genomresearchad, och därmed sanningsenlig så långt ögat når.
Inget av ovanstående kan komma att bli verklighet, när jag nu släpper vartenda mål och varenda vilja till fullkomlighet och skriver och skriver och skriver från a till ö, från början till slut i ett enda svep. Välkommen in i min hjärna. Mycket har hänt. Det kan, men behöver inte, vara sant.
* * *
Pantern
I Jardin des Plantes, Paris
av Rainer Maria Rilke
Hans blick är trött när den passerar burens stänger.
Den orkar inte längre stanna upp sin färd.
För honom är det som om tusen stänger utestänger
Och bakom dessa tusen stänger ingen värld.
Den mjuka gången, smidig kraft i sakta skritt
som i de minsta varv i cirkel går
är som en dans av kraft kring rundelns mitt
där en bedövad jättevilja står
Bara ibland lyfts upp ridån för hans pupill
ljudlöst lyft – en bild går in, han ser,
den går då genom kroppen, spänd och still,
i hjärtat upphör den att finnas mer.
(Min översättning)
* * *
Thomas Laurien och jag har ordnat en studiecirkel i Borås. Den heter Flow Feelers och där träffades en grupp män, ett tiotal i lite varierande konstellationer, under ett drygt år. Vi samtalade om en nedgrävd bäck, undersökte om den kunde få grävas upp igen. Använde den som bild för att åskådliggöra människors ingrepp i jordskorpan, i havet, och i det som lever och växer på, över och under berg, jord, hav, å och sjö. Ingrepp, ofta stora, hastiga och utan mycket tanke på vad dessa åtgärder på sikt kan leda till i stort och smått. En studiecirkel i tillämpad ekofeminism för män (https://www.skimmerochharvor.net/pageff)
Det är lustigt. Förr hade jag aldrig funderat över kulverterade vattendrag. Nu ropar de på mig från underjorden, från en massa håll samtidigt. Det är märkligt vad intresse och vetskap om ett fenomen gör för dess frekvens. Ridån har lyfts för min pupill.
* * *
Jag letar på gamla kartor, hittar och följer bäckar och åar. Studerar flygbilder. Letar på nya kartor, men hittar, på samma platser, inte längre bäckar och åar. De har tvingats gå under jord.
Alnaelva, Oslo. ”I 1922 ble nedre del av elva lagt i tunnel gjennom Ekeberg fra Kværnerområdet nede i Lodalsøkket til utløpet i Oslofjorden mellom Grønlikaia og Kongshavn. I 1927 ble Alnsjøen demmet opp som drikkevannskilde, og med dette ble Alnas vannstand redusert. I 1948 ble kulverten forlenget østover slik at også fossefallene fra Svartdalen og ned i Kværnerdumpa i Lodalen, de såkalte Kværnerfossene, ble ført i avløp. Fram til midten av 1980-tallet ble stadig mer av elva lagt under jorda.” (https://no.wikipedia.org/wiki/Alna)
Ladegårdsåen, København. ”…en å, der løber fra Damhussøen under Københavns gader og munder ud i Peblingesøen. Den er ukendt for de fleste, da den fra 1896 til 1962 blev lagt i rør. I dag løber åen under Åboulevard og Ågade, der har taget navn herefter. (…) I dag lever åen en ganske ubemærket tilværelse under en af Københavns mest befærdede gader, men der har på det seneste været ytret ønske fra lokale Nørrebro-beboere om at lægge åen fri igen…” (https://da.wikipedia.org/wiki/Ladeg%C3%A5rds%C3%A5en)
Gräv upp ån! Frilägg! Gör naturen naturlig igen! Nej, stopp nu – så enkelt är det sällan. När var naturen naturlig? Återställa till vilken tid?
”Da der ikke fandtes vandrige åer i Københavns umiddelbare nærhed, var det nødvendigt at hente vand til voldgraven fra Harrestrop Å, som løb mod syd mellem landsbyerne Rødovre og Vanløse til kysten ved Hvidovre. Ved at op stemme åen lige syd for Vanløse og Rødovre, hvor Roskilde Landevej endnu løber over Damhusdæmningen, drejede man vandet mod nordøst, idet man lod det løbe igennem det naturlige dalsystem, som stadig eksisterer som Grøndalsåen. Hvor denne nu møder Åboulevarden, ledte man vandet ind mod byen gennem det åforløb, der senere blev benævnt Ladegårdsåen, til en anden stor dalsænkning, hvor man ved hjælp af dæmninger anlagde det vandreservoir, som endnu i dag eksisterer som Søerne.” (http://kobenhavnshistorie.dk/index.php/16-bog/gtkb/179-gtkb?start=3)
Mera möjligt vore då att, inte återställa, utan istället att ”framtidsställa” – att, med fakta och bästa kunskap som grund, låta förtryckta, undanskuffade och nästan glömda vatten bli naturlig-liknande, på det att flera arter ska finna fina hem för sig och sina barn i och kring dessa vatten.
* * *
Ska vi ha djur i bur? Med den frågan tog ambitionen stopp. Mer än så här blev det inte av denna min tanke, att ge en heltäckande sammanfattning av debatten kring djurparkerna. Kring människors självpåtagna ”rätt” att dominera och undertrycka. Herr-ska.
* * *
En minnesanteckning ur eget arkiv.
”Jag vill gärna tro att det finns ett samband mellan sälbajset i Viskan nedströms Borås, som egentligen inte borde finnas där, och textilmönstret Mitt zoo designat av Sven Fristedt. Inte för att det ens vore viktigt om ett samband fanns, utan för att människor tycker om att se samband och mönster. (Inte bara kreativa textilmönster.) Veta att livet hänger ihop. Orsak och verkan. Människor tycker så vida pass mycket om samband att vi gärna ser dem, även när de inte finns. Då tror vi på dem istället.
Det var den första coronasommaren 2020 (den enda trodde vi kanske fortfarande då) som jag först mötte Mitt zoo. En tygbit i en arkivlåda märkt ’Z’ på Rydals museum, den gamla spinnerifabriken mellan Borås och Kinna. Ett tygtryck med slingrande, vildsint böljande landskap, med växtrankor och djur.”
* * *
På jakt efter Pumpabäcken i Facebookgruppen ”Gamla Borås”. På kvällen den 13 november 2021 ställer jag en fråga till de nästan 18000 medlemmarna. Den tas väl emot, många är med och bidrar i ett kunskapssökarpussel.
”Jag är nyfiken på Pumpabäcken. Detta har jag sett idag (se kartan): Vid A – inne på Alidebergsbadet försvinner bäcken ner i en kulvert, efter att ha passerat Kypesjöarna (badsjön och sälsjön i djurparken), tagit en sväng under järnvägen, delats på två mindre flöden inne i djurparken – huvudflödet rinner genom den nya dinosaurieparken, sidoflödet strax intill hos flamigorna. Och sedan, som sagt, ner i en kulvert. En lång inledning, nu kommer frågan: var når denna bäck Viskan? Jag har sett här i gruppen att den skulle mynna nära Ålgården, men jag hittar inget utlopp där. Däremot hittar jag en kulvert som mynnar nära Willys. Kan det vara där Pumpabäcken rinner ut i Viskan (B på kartan)? Kan någon berätta mer om när den lades under jord?”
* * *
Skriver brev till Sven Fristedt, textildesignern, skickat med traditionellt pappersbrev efter följande mejlväxling med Christel Lundberg, verksamhetsledare, Tjörnedala Konsthall/ÖSKG, Baskemölla, Simrishamn.
”Hej! Jag arbetar med en text till Skimmer och härvor i Viskans vatten och marker (https://www.skimmerochharvor.net/) och skulle vilja komma i kontakt med Sven Fristedt. Hans mönster ’Mitt zoo’ skulle kunna ha en roll i min blivande text och jag skulle gärna fråga honom något kring tillkomsten av detta, men hittar ingen e-postadress till honom. Skulle det vara möjligt att jag får en sådan via er, eller att ni vidarebefordrar detta mejl till honom?
Många hälsningar Kennet Öhlund Målsryd”
* * *
Efter bra precis ett dygn har min fråga i ”Gamla Borås” fått 44 kommentarer. Stor hjälpsamhet, och som vanligt i denna grupp: en så stor mängd samlad kunskap om Borås. Kunskapssymbios. Jag kan sammanfatta.
”Tack alla för information, tankar och minnen! Efter ett försök till samlad avvägning av det som har skrivits och delats i tråden tror jag det är tryggt att sätta upp en stark hypotes: den bäck som försvinner under jord inne på Alidebergsbadet mynnar i Viskan precis intill Willys. När tiden tillåter ska jag försöka hitta arkiverade ritningar, och kanske rent av göra ett eget försök, sätta i några små barkbåtar och titta efter om/var de kommer fram.”
Att göra-lista:
Tälja barkbåtar
Sjösätta barkbåtar
Spana i utloppet
Återrapportera i Gamla Borås
* * *
”Hej Kennet! Sven har inte mail utan du måste skriva ett brev till honom på följande adress:
Sven Fristedt
Xxxxgatan xx
Xxxxx
Med vänliga hälsningar Christel Lundberg”
* * *
Detta finner vi spännande, Thomas och jag: Det måste finnas små mängder DNA från djurparkens djur i Viskan, som följer floden i dess väg mot havet. Arter från avlägsna platser: tiger, lejon, elefant, elandantilop. Vi funderar på att låta undersöka Viskans vatten. Skulle det vi får veta betyda något avgörande? Har det betydelse för andra varelser i och kring vattnet om där även finns lite gråsälbajsrester?
Ibland dör arter när människor med flit eller av misstag tar med sig andra arter runt planeten. I förväg är det svårt att fastställa följderna.
* * *
Målsryd/Borås 17 mars 2022
Hej!
Detta kan tyckas vara ett underligt brev, med underliga frågor. Men jag hoppas att du vill ta dig tid att läsa, och att du tycker att det vore roligt att svara!
Rakt på sak: Finns det någon koppling mellan ditt (alldeles rasande coola) mönster Mitt zoo och Borås djurpark? Någon tankemässig koppling när du skapade det? Halvt omedveten inspiration?
Nu, när jag har frågat det jag vill veta, är det väl dags att också tala om varför jag undrar. Ursäkta om det blir lite långrandigt, men sådan är jag ibland.
Rydals museum för ett par år sedan. Jag träffar Thomas Laurien och Theo Ågren som håller på att samla material till Skimmer och härvor i Viskans vatten och marker. De vill ha människors minnen och berättelser om Viskan. På museet har de ställt ett arkivskåp (https://www.skimmerochharvor.net/ess) där det går att sortera in berättelser, bilder, tankar. Med kopplingar till Viskan – varelserna människor och mer-än-människor som lever i dalgången över och under ytan, till bygdens textila arv. Under bokstaven Z ligger en bit tyg med ditt mönster.
Jag är novis när det gäller design, vet inte mycket, men vill gärna lära. Så Thomas och Theo fick berätta. Sven Fristedt designade, på 60-talet, ett legendariskt mönster. Borås Wäfveri säljer det ännu… textil, Borås, Viskan – alla berättelserna jag har hört om hur det var här förr, när vattnet i ån speglade dagens produktion i färgerierna. För mig som är inflyttad till Borås i vuxen ålder på 90-talet saknas helt egna minnen.
Skimmer och härvor är ett konstprojekt kopplat till ett vattensystem, hela systemet, biflödena också. Och ett av dessa biflöden är Pumpabäcken som rinner ur Norra Kypesjön, under järnvägen, förbi flamingodammen, Alidebergsbadet, under Borås arena i kulvert och ut i Viskan.
I mitt huvud blev det en spännande blandning som jag inte har kunnat släppa sedan dess. Södra Kypesjön ligger ju inne i Borås djurpark. Där bor sjölejon, dit rinner vattnet från djurhägnen runt sjön. Ut i Viskan har, sedan djurparken grundades, runnit små, små mängder spillning, DNA-rester, från tiger, pingvin, elefant och säl. Så främmande i den svenska inlandsfaunan. Lika främmande som bomullsfibrer och färgrester. Allt blandas. Människans flyttande av varelser och materia speglat i ett vattendrag.
Och nu mina frågor till dig! Jag vet knappt själv riktigt hur jag tänker – men visst skulle det väl betyda något (vad?) om det även fanns en inspiration, en koppling av vilket som helst slag, mellan dig, ditt mönster ”Mitt zoo” för Borås Wäfveri och djurparken, Sigvard Berggren… eller så är det lika bra om den inte finns!
Jag håller, för Skimmer och härvor, på att skriva en essä. Den ska, tror jag i alla fall, handla om samma sak som detta brev handlar om. Detta brev – och ditt eventuella svar – blir en del av det jag skriver. Den kommer att handla om vad vatten kan föra med sig, om vad vatten betyder, om vad det betyder när vi (människor) begraver vatten i rör under jord för att vi vill bygga Knalleland ovanpå.
Om du ville svara på detta brev bleve jag glad! Svaret kan vara ett brev eller ett telefonsamtal, kort eller långt. Tillmötesgående, förundrat, motvilligt eller avvisande.
Med många hälsningar
Kennet Öhlund
* * *
Mitt zoo. Ett mönster. Men kan också läsas som något helt annat. Inne i mig har jag ett zoo. Där är ziljoner varelser som både är jag, och som samtidigt inte är jag. Vi lever tillsammans på gott och ont.
”När Orson Welles sa ’Vi föds ensamma, vi lever ensamma, vi dör ensamma’ hade han fel. Även när vi är ensamma är vi aldrig ensamma. Vi existerar i symbios – en underbar term som betyder att olika organismer lever tillsammans. En del djur koloniseras av mikroorganismer när de ännu är obefruktade ägg, andra plockar upp sina första partners i ögonblicket de föds. Sedan fortskrider vi genom livet i deras närvaro. När vi äter, äter de också. När vi reser följer de med oss. När vi dör förtär de oss. Var och en av oss är en egen djurpark – en koloni innesluten i en enda kropp. Ett kollektiv av många arter. En hel värld.” (Jag och mina mikrober, Ed Young, 2016)
* * *
Jag har inte hört något från Sven Fristedt än.
Vi är alla på väg mot havet.
Att-göra-lista:
Tälja livbåtar.
Poesi i de ekologiska krisernas tid 