Vi var på Röda Sten Konsthall idag. Men vad är detta?
Här är ju filosofen Giordano Bruno – igen! Konstnären Kent Lindfors utgår bland annat från “Giordano Bruno, den italienske filosofen, som inte helt olikt dagens kvantfysiker, trodde att universum innehöll oändligt många världar.”
Bara häromdagen fick jag tips om en radioessä av Jonna Bornemark, som också handlar om Bruno. Lyssna!
Den texten gjorde mig både andlös och upprymd – för den snuddar och korsar vid sådant, framtid och förtid – hur generationer kan bära och leva i varandra – sådant jag har försökt få ihop till en tankeväv. Kanske så här.
Mer! Två trappor upp på Röda Sten. Michelle Dizon låter en förmoder och en dotterdotterdotter i sjunde led brevväxla. “Den framtida Latipa befinner sig i en tid då klimatkatastrofen gjort jorden obeboelig. Hon är nu på väg till Proxima B, den planet närmast jorden som tros kunna härbärgera mänskligt liv. Verket vittnar om att koloniala övergrepp mot människor och miljö är djupt sammankopplade och har en förödande inverkan långt efter att de officiellt anses ha upphört.”
Finns här fröet till en ny, men samtidigt så gammal, världsbild – där framtid och förtid självklart får vara en väv av sammanhang, där väven också är så bred att allt – hela biosfären får plats? Finns här fröet till den berättelse om människan som ska rädda oss undan de ekologiska katastroferna, och plantera den djupa och breda omtanken i livets mitt?
Poesi i de ekologiska krisernas tid 