Kunskap till fullo del av dig

Där är jorden.
Kan du se?
Liten, så liten.

Det vi gör här på vår lilla blå prick betyder inget i ett kosmiskt perspektiv.
Det vi gör här på vår lilla blå prick betyder precis allt för oss som lever här.

Det finns ingenstans vi kan fly när den är sönder.
Runt oss rymd och rymd och rymd.

Jag sitter i ett mörklagd konferensrum och ser bilden, projicerad i storformat, av jorden fotograferad från 6,4 miljarder kilometers avstånd.

En blekt blå prick som ändå rymmer hela livet. Jag ville gråta åt vår litenhet i rymden och över att vi inte tycks orka förstå att denna ensamma lilla planet är vårt allt. Det enda vi har, ett lån av våra barn som vi måste vårda väl.

Skillnaden mellan att veta –

En bit information gömd i hjärnans bibliotek,
att plocka fram vid behov.

– och att inse.

Att på djupet i sitt inre, med både hjärta och hjärna,
fingra på och känna,
när du och kunskapen blir ett och detsamma,

när den sitter i dig såsom ditt jag,

till fullo del av dig.

Det vi gör här på vår lilla blå prick betyder precis allt för oss som lever här.

Mer fakta om bilden finner du här: https://solarsystem.nasa.gov/resources/536/voyager-1s-pale-blue-dot/

Hör vi snart?

Samlas vi kring elden och berättar för varandra sagan om den nya tiden. Om den tid då vi ska samlas och berätta för varandra.

Den tid då tiden räcker.
Lugnet ligger tätt.
Tävlingen är över.
Begäret vilar.

Då, när vi blir vuxna barn natur i ett. Nu. Vänta in berättelsen om det vi borde vara.

Kan du höra den? Hör vi den snart?

Tack och förlåt

Jag tittar genom det lilla fönstret. Vi låtsas en gräns mellan ute och oss.

Det blåser.

Ett träd där som kunde vara jag.

Jag talar för räven, för hönan och grisen och berget. Kunde vi ändå säga förlåt när vi dödar, spränger, krossar.

Tack och förlåt. Tack och förlåt.

Shoppa som nöje

Rekord i nya bilar! Rekord i konsumtion! Flygrekord!

Globaliseringen levererar ju! Ja, kanske inte optimalt på precis alla sätt. Fördelningen av rikedomar kunde vara lite bättre. Möjligen. Färre krig vore bra, förstås. Men i stort sett funkar världshandeln okej för många här i våra trakter.

Så för tusan. Globalisering works.

Om man bortser från den lilla, lilla pyttedetaljen med planetens gränser. Att vi lever sönder jorden i allt raskare takt, och skickar räkningen till mindre gynnade länder. Och till barnen.

Orolig? Jo, lite förstås. Ibland när det hinns med, liksom.

Men det är ju rätt lätt att stänga av sådana detaljer. I synnerhet i den bedövande konkurrensen om uppmärksamhet. Problem och glädje och vardag och allt sådant på nära håll.

Vården. Skolan.

Stressa igång dagen. Köra till förskolan.

Arbetslösheten. Allsvenskan.

Integrationen. Stjärnorna på slottet.

Fika med vännerna.

Sitta på bussen hem. Räcker pengarna hela månaden?

Sjukskrivningar.

Nyårsraketerna. Borde jag träna?

Fira födelsedag.

Äldreomsorgen. Näthat.

Blir det aldrig semester?

Så lättast att stänga av de små, små pyttedetaljerna (som ju ändå inte märks så värst just nu just här). Fokusera. För det är så mycket att ta tag i. Hur kan någon begära att vi då också ska hinna se till att helt lägga av med de fossila bränslena?

Nej, det får den kommande generationen fixa. Dom är ju uppvuxna med det, liksom. Sopsortera och tänka på naturen. Jodå, dom vet nog hur det ska göras. Dom ordnar det säkert.

Ja, vilken bra idé. Vi låtar dom städa efter oss!

Nu sticker jag och shoppar som nöje.

Hej svejs!