Som ett nät av människor, liv, relationer, luft i lungor, slit i skog mark på hav, maten för dagen tacksamheten över rika tider med mätta magar, farsot krig och kriser, de många arternas självklara beroenden, konkurrens och samspel, höken tog hönan, hö till hästen…
Två föräldrar, fyra mor-far-föräldrar, så åtta, sexton, 32, 64, 128, 256, 512, 1024… Alla deras liv, i nöd och lust och mittemellan. Jag föreställde mig dem alla som en väv, trådar med en livspärla i varje skärningspunkt. Jag tänkte mig att varje varelse vi ser omkring oss bär en sådan väv av levda liv med sig. När de slet i trådar, klippte sönder, lagade, förgjorde och förförde. Allt de tänkte och kunde och ville, allt detta pekade – på dig och på mig! Underligt och underbart, och alldeles vanligt också.
Slutligen försökte jag föreställa mig sju och sjuttio nya släktled, för vilka vi är de bleknande minnena. Kan vi höra dem viska? Spänn er väv under oss, bädda väl för den framtid ni själva inte ska leva i, men som ni vet ändå ska komma.
Jag tänkte mig detta som teater. Skådespelares mång-artade röster. Eller kanske utan text. Varelser med tunga och lätta vävar, till en kör som läser högt ur börsnoteringarna och julevangeliet. Livets puls – livets skimmer – livets härvor. Och sedan – till slut – tystnad.
Poesi i de ekologiska krisernas tid 