Fest och kamp på toppen!

Vi ska bestiga ett nytt berg! För just nu står vi på fel topp och tittar ut – och då tänker vi fel och då fattar vi fel beslut.

På “Det ordnar sig”-toppen hoppas vi att det ska gå bra med allt, att biosfären nog ändå tål det vi gör med den, att det nog kommer en teknisk lösning, senare nån gång.

På “Det ordnar sig”-toppen hör vi nån miljömupp som joddlar om planetens gränser. Och det lyssnar vi såklart på, vi är ju kloka människor. Så vi tar det till oss – lite grand, om ekonomin tillåter.

På “Det ordnar sig”-toppen vet vi att vi har så kallade “stora utmaningar” och dem tar vi itu med ganska ambitiöst, när allt annat är löst och ordnat och finansierat.

Vi vet nog väldigt väl att det kanske inte alls ordnar sig. Men det är nog ändå bäst att stå kvar – det känns vanligt och normalt och vant. Men egentligen vet vi ju att saker är mer komplicerade än att det ordnar sig.

Det är rätt obekvämt att ta sig till “There is no business on a dead planet”-toppen. Lätt att misströsta lite i den mentala uppförsbacken. Och så är det ensamt där – nästan alla står och trängs på den andra toppen och verkar ha det rätt gött. Men vi går dit för att vi behöver en ny utsiktsplats.

På “There is no business on a dead planet”-toppen vet vi också att vi förenklar en komplex verklighet. Allt liv på planeten lär inte komma att dö. Det är en överdrift.

Men på “There is no business on a dead planet”-toppen vet vi att det däremot ser riktigt riktigt tjurigt ut för mänskligheten. Det har redan börjat – bränder i Kalifornien, oväder i Moçambique, korallrev, smältande isar. Och mer väntar – allt fler parallella kriser samtidigt. Missväxt, flyktingströmmar, flytta städer.

Och på “There is no business on a dead planet”-toppen vet vi att de åtgärder kunskapsfronten ålägger oss att försöka klara ofta inte är politiskt möjliga, i alla fall inte än. Att minska koldioxidutsläppen med 16 procent per år kommer att kosta på…

Men vi står i alla fall på rätt topp. För att kunna flytta gränsen för det politiskt möjliga kan vi inte sorglöst hoppas att “det ordnar sig”. Vi måste ha en rimligare utsiktspunkt, den som forskningsfronten pekar mot: den där vi ser att de accellererande parallella globala kriserna på sikt är ett sämre val än att kapa utsläppen med sexton procent per år.

Att tillsammans jobbar hårt för att nå ett mål – det välmående OCH fossilfria samhället – kan ge kraft och glädje. Vi vet att vi kommer att ha färre saker, göra åt mindre energi på konsumtion och transporter.

Men det betyder inte att vi inte kan ordna en stor jäkla fest! Följ med upp på “There is no business on a dead planet”-toppen. Det ska bli musik och dans och skådespel – och kamp för våra efterkommande på samma gång 🙂

Nöten

Jag pratade med ekorren på lönngrenen utanför. “Jag skiter i vad du gör med planeten”, sa den, “för jag är ekorre och inte bra på vetenskap och abstrakt tänkande.”

Så tog den ett vanvettsskutt från gren till gren, stannade upp och såg mig i ögonen. “Men såna här konster kan jag”, sa den, “och du har dina konster – om du inte tar vara på dina förmågor och försöker rädda livsbetingelserna för dina efterkommande är du ett nöt.”

Sen ett språng igen, och den var borta bakom stammarna.

Teckning: Nicklas Malmberg – mer på Instagram: https://www.instagram.com/nicklas.teckningar/

Mina flygresor är onödiga – hur är det med dina?

Min avsikt är att inte flyga någon mer gång, därför är jag självklart med i ”Vi håller oss på jordens” upprop. Det här är en svår text att skriva, för hur kan jag meddela detta beslut utan att bli en som skuldbelägger andra? Kanske går det inte, så borde jag låta bli? Vara flygfri mer i smyg?

Nej, jag tror inte det är rätt väg för att åstadkomma de samtal vi behöver ha: Vilka flygresor är onödiga – kring detta behöver vi prata mycket och vi behöver börja nu. Och inte bara flyget, utan konsumtionen i stort. Vad behöver vi avstå för att inte köra planeten i botten, förstöra våra livsförutsättningar? Vad vill vi allra mest behålla? Och – kanske svårast – vem bestämmer vad som är nödigt och onödigt? Jag har bestämt att mina flygresor är onödiga. Hur är det med dina?

Kennet Öhlund

Är du också en av 100 000 som avstår flyget nästa år? Anmäl dig till Flygfritt 2020 idag genom att markera att du “kommer” på det här evenemanget:
https://www.facebook.com/events/1138546782980339/

Dom vars liv vilar på våra

Jag fick något slags fragment, som en scen i en teaterföreställning, i huvudet när jag cyklade hem igår.

Så här: jag började fundera framåt och bakåt i tiden i generationer. Två föräldrar, fyra far-mor-föräldrar, så åtta, sexton, 32, 64, 128, 256, 512, 1024 människor. Och så föreställde jag mig dem som en väv av människor, trådar med en pärla/människa där trådarna delar sig (kanske lite som hängmattan på bilden). Jag tänkte mig att varje människa man ser omkring sig går och släpar på en sådan hängmatta. Om det är en scen med flera människor på, så kanske även de olika hängmattorna hakar i varandra där släkter möts.

Så funderade jag vidare, om jag tänker på min hängmatta – hur hade jag önskat att alla de där pärlorna hade använt sina trådar? Hade jag velat att de hängde tungt, och drog och försökte välta mig och hålla mig tillbaka? Eller hade jag önskat att de spände ut sig under mig, stöttade mig, försökte hjälpa mig att ligga bekvämt, att pärlorna i sin tid använde de förbindande snörena till att hålla ihop och stötta den framtid de vet ska komma, men som de inte själva ska leva i. Att de tillsammans försökte laga revor i väven.

Slutligen vände jag mig framåt och tänkte på en människa om sju släktled, där jag är en minnespärla i väven som den personen går och släpar på – vad vill den människan att jag ska göra nu?

Detta tänkte jag mig som scen med skådespelare, och med talad text ungefär som den jag här har skrivit. Men kanske vill jag egentligen helt släppa texten, bara behålla människorna och vävarna efter dem på scenen. Kanske istället Gud eller djävulen eller vi alla i kör läser högt ur börsnoteringarna i tidningen? Eller reciterar SCB:s tillväxtsiffror. Eller kanske något om djurrätt. Eller skapelseberättelsen. Eller så är det bara liv och sedan tystnad.

Spela boll

Jag lekte med en stor boll. Den hade så fina färger. Grön och blå och vit.

Jag studsade den. Kickade till den så att den for rätt upp i luften, högt, högt. Sparkade den mot en vägg. Tjoff. Så tog jag ett bollträ och drämde den rakt ut över kanten på en klippa.

När den började sitt fall såg jag det, det jag hade missat under hela leken. En navelsträng förband mig och bollen, och när den störtade i djupet slets jag med i fallet och vi krossades tillsammans där nere.