En sjuksköterska ser omtumlande teater i grannstaden. En borgmästare törs det nästan otänkbara. Mer än 50 år senare är vi där och tittar omkring i det gamla svinstallet. Ibland när rätt personer är på rätt plats vid rätt tid händer det bara.
Den här berättelsen är så jäkla spännande att jag har svårt att släppa den, fastän jag bara har sett en enda Odin-föreställning och nästan inte vet något alls om vad denna teater verkligen har gjort sedan mitten av 60-talet.
Då har Eugenio Barba från södra Italien fått ihop en liten grupp skådespelare i Oslo. Gruppen, Odin Teatret, turnerar med sin första föreställning och gästspelar i Viborg i Danmark. Från grannstaden Holstebro har den amatörteaterskådespelande sjuksköterskan Inger Landsted kommit. Hennes upplevelse av föreställningen är så omvälvande att hon bestämmer sig för att Odin Teatret ska till Danmark, kanske rent av till sin egen hemstad.
Hon ordnar ett möte med teaterfolket, kommundirektören och socialdemokratiske borgmästaren Kaj K. Nielsen i Holstebro. Det otroliga händer. Odin Teatret får, utan omsvep och stora formaliteter, löfte om att använda ett svinstall strax utanför staden, och en summa pengar från staden mot att driva högst otraditionell teater och teaterskola där. Eugenio Barba skriver i antologin “Odin Teatret – et dansk verdensteater”.
“Vi vidste begge, at vi nødigt skulle sælge skindet, før bjørnen var skudt. Jeg påstod ikke, at jeg på forhånd kendte vores arbejdes frugter, og formodentlig fornemmede han, at vi var parate til at leve og arbejde under knappe kår. På dette grundlag lykkedes det ham at skabe de nødvendige forhold for at beholde vores helt ukendte teater. Han forsvarede os dristigt, da hans medborgere i et valgår protesterede kraftigt imod vores tilstedeværelse, og han undlot ikke at vise sin stolthed, da teater blev kendt.”
En så vågad kultursatsning. Som det hade kunnat gå på tok. Men Barba och hans grupp hade något. Hur kunde Kaj K. Nielsen veta det? Anade han något stort? Det var i alla fall en chansning som gick hem. Odin Teatret är kvar mer än 50 år senare i Holstebro (en kommun med cirka 60000 invånare) på västra Jylland. En teater med, bokstavligen, hela världen som scen, som satte och fortfarande sätter staden med den modiga borgmästare på kartan. Teatergrundaren Eugenio Barba skriver vidare:
“Kaj K. Nielsen var ingen teaterkender, og han ansågs ikke for att være et ‘dannet menneske’. Han var postbud, och hans våben var sund fornuft och ikke teorier. Han var i en lang åreække borgmester i Holstebro, bistået af den resolutte kommunaldirektør Jens Johansen. Jeg har mødt to eller tre personer – ikke flere – som dem i de forskellige lande, jag har besøgt: politikere og administratorer i stand till att føle, at kulturen og kunsten er en tvingende nødvendighed, ikke bare for at opnå økonomiske fortjeneste, pynte på byens eller partiets omdømme eller reklamere for sig selv och skaffe vælgere. Men ganske enkelt for att sikre deres medborgere åndelige vilkår.”
Poesi i de ekologiska krisernas tid 